I dag skulle Alexandra fyllt 33 år, eller som vi säger i min familj, i dag fyller Alexandra 33 år.

Mamma och pappa är inte hemma, känns konstigt. Jag vet att de skulle vilja vara hemma. Det plågar dem fortfarande, en smärta av ett förlorat barn försvinner nog aldrig. Smärtan är kanske inte lika stark som när det är färskt, men försvinner aldrig. Jag beundrar mina föräldrar att de orkat gå vidare trots det tragiska som hände. Och att de trots det skaffade mig.

En sånn här dag kommer många funderingar kring hur livet kunde varit om Alexandra funnits. Jag har alltid haft en längtan och känt att jag saknar henne i mitt liv. Trots att jag aldrig träffat henne. Hon är ju ändå min syster. Kommer alltid vara. Det är så svårt när folk frågar hur många syskon man har. Svarar jag ett ljuger jag, svarar jag två blir det jobbigt.

Men jag har två systrar! Kommer alltid ha! Tror att endel av Alexandra finns inom mig omedvetet.

Erika och jag ska till graven i dag efter jobbet och sätta en blomma. Det känns viktigt för oss. Vi har alltid varit där. Varje gång någon högtid är.

Grattis Alexandra! Du finns inom oss!