Alla fastnar ibland i tankar om döden. I måndags natt när jag låg och inte kunde sova var detta en tanke jag inte kunde släppa. Istället för att bli irriterad på Davids snarkningar tänkte jag att jag kunde lika väl slippa dem för gott om något skulle hända honom. Det var ett tecken på liv, min älskade låg bredvid mig och snarkade, vilket betyder att han lever! Ofattbart att när en själ vandrar vidare att det är samma kropp som ligger där livlös. Då blev jag som vanligt när jag tänker på döden, jag vill inte, jag vill inte! Eftersom man vet så lite om den är det skrämmande. En sak när gamla dör, man blir ledsen men de har fått leva sitt liv.
Kan inte föreställa mig att förlora någon i min närhet, känns så långt borta. Ändå är gränsen mellan liv och död hårfin.
Eftersom David är ute så mycket och reser finns alltid oron att något ska hända honom, men så kan man inte heller leva med en konstant oro. Det kan lika väl hända honom något när han är hemma. Oro gör inte livet bättre, hellre vara glad för den stund vi vandrar på jorden.
Vi ska värna om varandra, jag älskar er alla!
2 comments:
Haha, jag bara älskar den där bilden på Gunsan på ditt altanräcke. Hahahahaha!
Bra sagt! Kram
Post a Comment