Som då men med finare kakel

Sitter här på min älskade fönsterbräda en sista gång. Det ser ut
som när vi flyttade in, då kände man glädje o spänning inför allt
som komma skulle. Nu känner jag mig bara Tom. Det känns dött,
konstigt. En annan person ska få njuta av köket jag drömt om, som
jag längtat efter. När det var klart var det bara sorg. Hoppas nya
får många härliga stunder här, jag har älskat att bo här,
vasastan i mitt hjärta.